Ikväll tog jag och mamma fram familjens kyrka. Det är en slags tradition i min släkt, men framför allt i min familj. Anledningen är att min gammelmorfar lade ner hela sin själ i att snickra ihop dem till oss.

Kyrkan har inredning som bänkar, altare och en klocka i kyrktornet. Det finns även en inbyggd speldosa som spelar "Stilla natt".

Idag var det Nobelfest på fritids. Både barnen och lärarna gick runt i klänningar och kostymer. Såg riktigt tjusigt ut när alla satt runt de dukade borden i gympasalen. Det blev två rätters mellanmål och en fin prisutdelning.

Jag såg ut såhär:

Idag fick jag ett erbjudande som knappt går att motstå. Ett erbjudande som tar mig två år tillbaka i tiden - till en otroligt vacker plats. De flesta drömmer att få uppleva detta men jag har blandade känslor.

Jag är desperat. Jag behöver något att se fram emot, längta efter. Någonting som jag kan njuta av länge. Jag hade älskat att bo i paradiset en gång till.

- Men att göra det utan Niclas.. Att förlora den tid som tycks vara den mysigaste under hela året. Saknaden. Inte ses - inte prata. Vara utan min bästa vän och min stora kärlek bara för att jag är självisk? Klarar jag verkligen det?

Helst av allt hade jag önskat att vi kunde gjort det tillsammans..